Sponsorer
 |
 |
 |
 |
Terese Fredenwall
Terese Fredenwall är artist och sångförfattare och en av Wings of Protections (WOP) nytillkomna partners. VideoFlying in GermanyAquilan i luftenEn sväng runt Höga Kusten med AquilanMer video
|
|
Följ med Cessnan på en tur!
|
|
|
|
Ny hemsidaTorsdag 15 dec Jag finns från och med nu på : "www.wingsofprotection.org" och "bengtfiske.blogspot.com" Titta in där! Bengt Osjälvisk kärlek och glädje gör mig fri…Onsdag 30 nov Glädje orsakas ofta av att man själv får något man önskat. Uppmärksamhet, besvarad kärlek eller framgång som erkänns för det man håller på med. Ett tecken på att ens själ är sund är när man också kan vara glad för andras skull. Och man är verkligen på god väg i livet och i sin personliga utveckling när man kan glädjas över andras lycka, till och med då när objektet för lyckan borde varit ens egen i stället.
Om jag ser att människor är lyckliga, då blir jag inte avundsjuk utan då gläds jag med dem.
Men om jag inte kan det? Om jag inte kan glädjas för dens skull som fick mitt drömjobb i stället för mig? Om jag inte kan glädjas över att den jag själv höll kär, blev en annans, och där verkar vara lycklig?
Att kunna glädjas med andra även i dessa situationer har med min egen identitet att göra. Det kan vara så att känslan av glädje är kopplad till att jag får bekräftelse genom det erkännande av min person som besvarad kärlek och erkänd framgång kan ge. Och ändå handlar ju detta om föränderliga parametrar, för om jag blev ratad, i vilken situation det än är, så säger det egentligen inte så mycket om mig själv! Utan mer om andras momentana prioriteringar i deras liv.
Det ingår i människans utveckling att lära sig att den största personliga glädjen finns i att den viktigaste referenspersonen i livet, Jesus, kan över nog kompensera livets alla besvikelser. Och han har millioner sätt att göra det på.
Det som verkligen ger mitt hjärta glädje till slut är kärlek. Och den kan aldrig hållas fast, den måste få vara ostörd och drabba och leva som den vill. Höga visan 2:7, ”stör inte kärleken, väck den inte, förrän den själv vill”. Kärleken kan inte vara självisk, eller enkelriktad, då dör den eller transformeras till att bli hat, den måste ges och tas emot som en fri gåva.
Det kan ju vara så att det jag önskade själv så innerligt och gjorde nästan mitt liv beroende av, inte är det som Gud visste skulle bli bäst för mig. Att med glädje och hopp själv gå vidare mot de andra och nya välsignelser som Gud har för mig, förutsätter att jag kan släppa det jag annars måste kämpa för att hålla kvar. Utan verkligt fri blir jag när jag kan vara så osjälvisk att jag, när jag ser min medmänniskas glädje då hon får den kärlek jag trodde var min eller den välsignelse jag trodde var min, eller den uppmärksamhet jag saknat så, och känna glädje för hennes skull!
För, å andra sidan, om mina medmänniskor är lyckliga, då behöver jag inte bekymra mig för dem, och säkert har min fria inställning till mitt ego i någon mån möjliggjort deras glädje. Det är faktiskt en väg till frihet för mig själv. För jag har ansvar för alla jag har med att göra på något vis. Jag vill ju bidra till att de blir lyckliga och starka. Även om jag själv känner saknad och smärta i min egen själ.
Att glädjas med dem som tog ”min”plats innebär att deras glädje kan vara ostörd. Och jag då? Jag kan åter som örnen se bortåt nya horisonter, åtar kasta mig nedför klippan och låta vinden bära mig till min alldeles egen frihet. Den glädje och kärlek som tron för med sig.
Och i och för sig.... en sådan person är inte svår att älska....
Tidigare dagboksinlägg » |
|